Postat av under Marknadsföring på Internet, Personligt varumärke, Varumärke, Viralt.

Rebecca Black har blivit ökänd med låten "Friday"

Rebecca Black har blivit ökänd med låten "Friday"

Du är säkert en av de runt 60 miljoner visningar på det fenomen som är Rebecca black med musikvideon “Friday”. Låten har blivit kallad för allt annat än bra och det har blivit då många som har sågat Rebecca black att Lady Gaga försvarade henne och DN har publicerat en artikel kring nutida mediakonsumtion som en följd av fenomenet. Så vad är grejen med “Friday?” Jo den amerikanska trettonåriga flickan fick videon, promotion och låten i ett paket som present av sina föräldrar. För 2 000 dollar köpte de ett paket genom Ark Music Factory som specialiserar sig på att ge tonåringar med täta föräldrar en liten känsla av att vara popstjärna och ha en egen singel med video. Företaget lovar dock inga stora hits, utan snarare att man får n kul video att visa upp för sina kompisar. Men i Rebeccas fall blev det lite mer spridning än förväntat när en blogg på Comedy central lyfte fram den för alla fel anledningar. Snabbt nåde videon tiotusentals visningar och som med viral effekt snabbt blev flera miljoner.

 

Problemet är att videon inte sprids med ” vilken skön låt” utan “det här är det värsta jag hört!” – men det hindrar inte singeln från att ett tag ligga bland topp 20 på iTunes downloadlista. Hur många köp är gjorda av sådana som vill plåga andra eller sig själva? Det har ingen betydelse för skivbolaget och Rebecca får ändå pengarna oavsett vilken motivationen bakom köpen än är. Det är det många kanske missar när de skriver kommentarer på YouTube, skickar videon till kompisar så att de också kan hånskratta åt den att det bara ger Rebecca Black och Ark Music Factory mer publicitet och mer potential för att håva in pengar.
Rebecca har av många jämförts med Justin bieber som också har fler tummar ner än upp på flera YouTube-videos men som ändå har en del die hard-fans bland flickor i de yngre tonåren. För Rebecca black kan jag bara hoppas att det inte är det samma. För låten är faktiskt riktigt dålig och har med allt som är fel med dagens musik (autotune, lövtunna texter). Säga vad man vill om Justin Biebers musik men han verkar ändå ha en bakomliggande talang då han ska ha upptäckts av ett skivbolag genom ett klipp från en talangjakt han var med i. Men samtidigt är “Friday” inte så mycket värre än sånt som spelas på dagens radio av etablerade artister med stora skivkontrakt (Ke$ha) eller med uppträdanden på Super bowl (Black eyed peas).

 

Vissa tror att Friday-videon är ett välplanerat experiment av Ark Music Factory för att se hur den kan bli viral eller var vår smärtgräns ligger för dålig musik. Men det tror jag är att tillskriva skivbolaget lite väl mycket intelligens – ta en titt på andra artister de tagit fram så förstår du nog vad jag menar. Rebecca black handlar mycket om slump, en stor blogg hittar klippet av någon anledning och så sprids det. Jag tror heller inte att skivbolaget bett Comedy central och de andra bloggarna att skriva om låten, i sådana fall verkligen inte med beskrivningen som att det är världens sämsta låt.
I DN:s artikel “Publicitet till varje pris” som behandlar Rebecca Blacks plötsliga “ökändisskap” som det beskrivs, spås det om en ny form av kändisskap. I en tid då allt fler blir kända genom att de skämmer ut sig i TV eller dokusåpor (Robinson-Robban) eller i bloggar (Kissie), så är det kanske inte så konstigt att någon som Rebecca Black blir känd på nätet.
Charlie Sheen gör utspel i känd intervju

Charlie Sheen gör utspel i känd intervju

Den kanske mest ökända personen just nu är Charlie Sheen som i princip förvandlat sitt känddiskap baserat på rollprestationer i film och TV till att bli ökänd för sina utspel i TV-intervjuer. Om du på sistone har öppnat en tidning eller surfat en stund så kan du omöjligen ha undgått Charlie Sheen:s egenskap av citatmaskin där han viftar bort att han tagit kokain med porrstjärnor och istället blåser upp sin person som gudalik. Charlie Sheen har ju nu gått så långt att han börjat varumärkesskydda och sälja merchenise med  flera av sina kända citat och uttryck. Även med Charlie Sheen så började en del tänka att det hela kunde vara ett PR-knep för någon ny roll eller liknande, men det har jag även här svårt att tro- fast vem vet, skådespelaren Jaoquin Phoenix lyckades ju lura mig när han körde en lite lättare version av Sheen:s förändring. Jaoquin Phoenix började komma till TV-intervjuer med helskägg och solglasögon och verkade helt frånkopplad från verkligheten. Folk började likt med Charlie Sheen tro att han helt förlorat det och att hans karriär var på väg snabbt utför. Det visade sig att allt var en PR-kupp för Casey Affleck:s film “Im still here” som är en mockumentary (låtsasdokumentär) i vilken Jaoquin Phoenix försöker sig på en karriär som rapartist.

 

Jaoquin Phoenix lurades friskt med PR-kuppen för "Im still here"

Jaoquin Phoenix lurades friskt med PR-kuppen för "Im still here"

Det som Rebecca Black, Robinsson-Robban, Kissie, Charlie Sheen och Jaoquin Phoenix har gemensamt är att de på något sätt hittat vägar att tjäna pengar på deras ökänddiskap, även om det var kortvarigt. Rebecca Black:s låt har redan sålt över två miljoner exemplar på iTunes vilket kan ha gett upp till 70% av intäkterna till skivbolaget och Rebecca Black – vilket med 9 kr i kostnad för en låt skulle landa på upp mot 12,6 miljoner kronor! Inte så illa för en låt som kostade 2 000 dollar att göra va? Robinsson-Robban utnyttjade sitt ökändisskap med barturnéer. Kissie:s en av många klavertramp där hon uthängde reportrar och fångades på bild med att dela ut nynazist-blanketter kostade henne några sponsorer, men det lär också ha ökat hennes antal besökare då hon blev omskriven i medier mer vilket säkert gav högre annonsintäkter av de som ändå valde att stanna. Charlie Sheen har sina tröjor med catchphrases och min gissning är att han lär släppa en bok eller liknande rätt snart. Jaoquin Phoenix PR-kupp för I’m Still here verkar inte ha gett filmen några topplaceringar i biljettförsäljning, men det var också en väldigt smal och billig film- antagligen mer som ett kul projekt för de inblandade.

 

Risken med de ökända är att när de väl nått dit så blir det lite svårt att återvända, ungefär som när en kris sker för ett vanligt varumärke så måste det likt för ett personligt varumärke vårdas och arbetas med länge för att få tillbaka allmänhetens förtroende igen. Vi är nog lite mer förlåtande med Hollywood-kändisar än stora varumärken, men skulle du till exempel tro att det var en bra produkt nu om Charlie Sheen valdes som talesperson för den? Kanske om det var för en uppföljare till något semi-illegalt som Cocaine energidryck eller Four Lokko som är en kombination av energidryck och 12% starköl i ett. Att bli ökänd tror jag inte är någonting att sträva efter och jag undrar hur Rebecca Black ska förvandlas från att folk konsumerar hennes musik för att hånskratta till att bli en artist folk vill lyssna på av legitima själ. Men som det är just nu verkar det fungera väldigt bra för henne vilket som.

Postat av under Konsumentbeteende, Personligt varumärke, Sociala medier, Varumärke.

GoDaddy:s CEO Bob Parsons stolt med sitt byte

GoDaddy:s CEO Bob Parsons stolt med sitt byte

Svårare än så är det inte. Men om du nu av någon anledning verkligen inte kan motstå frestelsen, lägg för tusan inte upp ett videoklipp av händelsen på nätet! Den stora domänregistratorn och webhotellet GoDaddy:s CEO Bob Parsons tog i början av Mars en semester till Zimbabwe där han sköt en elefant och filmade hela händelsen. Hungriga människor från lokalbefolkningen stormade fram till den döda elefanten för att dra loss kött från den – iförda orangea kepsar med GoDaddy:s logotyp på. I videoklippet står det att elefanten måste skjutas för att den hotar att förstöra byns grödor vilket kan leda till att de svälter. Huruvida det stämmer eller inte vet jag inte och jag är inte så insatt i hur man på bästa sätt hanterar elefanter i sådana situationer. Men en sak vet jag och det är att om du lägger upp ett videoklipp där du skjuter ett utrotningshotat djur så kommer rätt många rynka på näsan. Det krävs inte några stora kunskaper inom PR för att dra slutsatsen att det kan få en del negativa associationer till en som person och i detta fall för GoDaddy som Bob Parsons är VD för. Klippet där elefanten skjuts är heller inget klipp som råkat läcka ut från ett kameraminne utan den har blivit klippt, fått typografi och ett soundtrack till sig så förutom att Bob var så dum att han lät det här se dagens ljus – han verkar ha gjort det medvetet också!

Man i Zimbabwe med GoDaddy-keps

GoDaddy:s brand manager behöver nog också en keps för att dölja den nya flinten

Nyheten har täckts av flera stora sidor som Businessinsider där de också kompletterat med en artikel kallad “How To Boycott GoDaddy’s Elephant-Killing CEO And Donate To SaveTheElephants.Org“. Artikeln blev till då GoDaddy:s konkurrent NameCheap.com tog tillfället i akt med att skapa ett specialerbjudande där folk kunde föra över sina domännamn från GoDaddy till dem samtidigt som 20% av kostnaden skänks till Savetheelephants.org. Flera på nätet verkar redan ha börjat bojkotta GoDaddy efter denna skandal, se till exempel bilden på en tweet nedan:

Bojkott av GoDaddy via Twitter

Bojkott av GoDaddy via Twitter

Jag förstår att vad en VD gör på fritiden inte nödvändigtvis behöver ha att göra med företagets förmåga att leverera vad de lovar, men när Parsons till och med sätter på lokalbefolkningen kepsar från GoDaddy så blir det hela plötsligt något slags marknadsförings-stunt. En del brukar säga “all PR är bra PR” och i det här fallet får GoDaddy mer uppmärksamhet ja, men det dem eventuellt tjänar av den ökade exponeringen lär inte täcka alla de förlorade (även lojala) kunder de nu fått genom bojkott. För min del blir reaktionen att om en VD är så dum att han medvetet planerar en sån här sak så börjar jag starkt betvivla hans förmåga att sköta företaget i övrigt.

Det tragiska med det hela: Bob Parsons har även grundad Go Daddy Cares, en fond som skänker pengar till diabetesforskning och utbildning och utveckling i Arizona. Borde inte någon kunna ha suttit ner i 5 minuter över en kaffe med Bob och sagt “Nej vet du vad, jag tror inte att ett videoklipp där du skjuter en elefant i Zimbabwe är det bästa varken för GoDaddy eller Go Daddy Cares. Låt den stanna i arkivet hemma.”? Det blir intressant att se hur GoDaddy hanterar den här skandalen, tror det krävs lite mer än att till exempel skänka en massa pengar till WWF eller liknande för att återfå konsumenternas förtroende.

Mer läsning om GoDaddys skandal med elefanten: Mashable, GOOD

Postat av under Affiliatemarknadsföring, Marknadsföring på Internet.

Loopia gratis .SE-domäner med prickar
Loopia har från och med idag en kampanj där de tusen första får ett .SE-domännamn gratis om det innehåller å, ä eller ö – eller IDN-domäner som det också kallas. Erbjudandet är på max ett domännamn per person och gäller till och med 2011-04-30 och första årsavgiften och de har totalt tusen stycken så det gäller att vara snabb!

I den nya kampanjen har Loopia också en tävling med ett spel kallat “Prickspelet” där du kan vinna en iPad 2. Jag har inte bestämt mig själv än vad jag ska välja för IDN-domän, men något kul kommer jag säkert på!

Måste tillägga att det inte är så extremt taktiskt av Loopia att släppa en sån här kampanj den första April, för det här är väl ändå inte tillräckligt spektakulärt för att kunna misstas för ett Aprilskämt?

Vad har du skaffat för prickig domän och vad har du för kul planer med den?

Postat av under Konsumentbeteende, Marknadsföring på Internet, Sociala medier, Sökmotoroptimering, Viralt.

Google +1

Google +1

Idag har Google lanserat en ny +1-knapp som är tänkt ska synas för varje placering i sökresultaten. Google verkar ha insett hur givande det är med funktioner som Facebook:s Gilla-knappar och ska nu implementera deras egen variant i sökresultaten så att du lättare ska kunna hitta relevanta sidor i dina sökningar. +1-knappen syns till höger om sidans titel i sökresultaten och i stil med “Thomas Dahlquist +1 detta” under titeln. Som du säkert märker påminner det en hel del om hur det är inne på Facebook och för de Facebook-plugins som syns på flera bloggar och hemsidor där du om du är inloggad på Facebook kan se om någon av dina vänner valt att gilla sidan i fråga. Med denna nya funktion kan du till exempel se att din kompis gillat en viss vara på nätet för en viss butik och det borde då öka sannolikheten att du klickar dig in hos just den butiken och köper den varan än någon annan i sökresultaten. +1 blir likt Facebook:s gilla-knappar lite av “word-of-mouth” eller “word-of-mouse” som det också kallas på nätet, vilket är mycket viktigt då mer personliga rekommendationer har en tendens att bryta sig igenom vårat försvar bättre än betald reklam då vi litar på rekommendationen bättre.

Google har även planer på att knappen ska finnas bland sponsrade länkar i sökresultaten (AdWords) och att webbdesigners ska kunna lägga in knappen på deras sidor ungefär som en Digg– eller Pusha-knapp.Just nu verkar Google +1 bara fungera om du är inloggad med ett Google-konto och har aktiverat funktionaliteten på Google:s experimentsida. Så just nu är knappen mest intressant för de som har många Google-kontakter som också är intresserade av funktionen och har valt att aktivera den.

Om Google fortsätter att kräva att man ska vara inloggad med ett Google-konto för att dela ut +1 och se kontakters sådana så har jag lite svårt att se hur det här ska bli en jättestor skillnad i sökresultaten och ur SEO-synpunkt. Jag kanske bara talar för mig själv, men jag har rätt få kontakter genom Google och Gmail och de är flest personer jag inte känner som jag svarar på frågor åt om mina hemsidor eller sköter lite samarbeten genom. Mina vänner har jag på Facebook och de jag är intresserade av har jag på Twitter och de jag nätverkar med kring jobb har jag på LinkedIn. En del av de jag känner har jag tillagd på flera av dessa plattformar, men det jag tänker är att Google:s nya funktion verkligen skulle ha betydelse om den lät dig koppla samman dina sociala nätverk på något sätt. Som det är nu blir jag inte direkt så exalterad över funktionen, men om jag skulle kunna se vad mina vänner på Facebook tyckte om olika sidor, artiklar eller varor i sökresultaten så skulle ju det hjälpa mig lite i vad som kan vara något värt att titta på.

+1 betydelse för SEO

Men låt oss säga nu att flera där ute har massor med givande Google-kontakter och att de också har tillgång till +1-funktionen. Hur påverkar detta SEO-arbetet? Jag tror att det blir ännu viktigare med att ha bra och unikt material på sin sida som gör att folk väljer att ge ett plus till den. Istället för att som en del gör, kanske bara fokusera sig på onsite- och offsite-optimering blir det mer fokus på arbete som påminner om det som görs med sociala medier. Som ägare av en hemsida får du locka med ett bra material, göra det lätt för besökarna att dela och med placering och layout uppmuntra till att de sätter plus på din sida. Det här kan ju såklart även missbrukas, då någon kan försöka bli vänner med flera personer de inte känner och sätta plus på sidor för att öka chansen att den personen klickar in på den sidan för att någon i alla fall har satt plus på den. Detta kan liknas med de på Twitter som lägger till tusentals följare på Twitter i hopp om att de ska följa tillbaka och ta del av deras spammiga meddelanden med länkar till nätbutiken Amazon eller öka deras värde på annonseringssidor för Twitter.

Det sägs ju även att Google numera tittar på Facebook-likes och retweets på Twitter  för att avgöra vilken sida som är mest relevant så jag tror att +1 definitivt blir ett till mått av värde och popularitet som Google använder för att avgöra din sidas placering i sökresultaten.

+1 potential

Det mest intressanta skulle vara om Google på något sätt kunde låta oss koppla samman våra Twitter- och Facebook-konton till Google-kontot utan att alla kontakter kunde se varandra, men att vi kunde se vad alla kontakter har tryckt för +1 för olika sidor. Det här skulle öppna upp nya möjligheter för marknadsföring på Internet också då opinionsbildande kändisar som nu tjänar pengar på sponsrade tweets kan tjäna pengar på sponsrade +1. Med den implementeringen skulle du till exempel kunna se “Ashton Kutcher @aplusk +1’d this” eller “Oprah Winfrey @oprah +1’d’ this”. Google låter ju dig koppla samman Twitter med deras tjänst Google Buzz som påminner mycket om Facebook-flödet, så att de låter dig koppla in Twitter-kontakter för +1 är väl inte helt otroligt, men jag är rätt tveksam till att det skulle hända.

Jag ser fram emot vad Google:s nya funktion kan erbjuda och det är kul att se att de hänger med i hur dagens media konsumeras, men de får nog tänka till lite om de vill att den nya funktionen ska bli något som majoriteten använder för att hitta relevanta resultat på Google. Jag blev inspirerad att skriva det här inlägget av Nikke Lindqvist:s intressanta artikel om den nya knappen, så läs gärna den också. Även IDG har skrivit om funktionen.

Se Google:s presentation av +1:

Kontakta mig för hjälp med sociala medier »

Postat av under Design, Inspiration.

I min gamla blogg skrev jag ett inlägg om 7 kreativa och inspirerande filmintron. En av de scenerna jag skrev om där är min favorit från filmen “Kiss kiss bang bang” som har ett intro väldigt inspirerat av klassiska detektiv-noveller från 1950- 60-talet med siluetter och snygga färger. Jag tänkte därför att det kunde vara kul att samla lite posters som kör ett inte helt olikt tema, där de på olika sätt med typografi, färger och bilder försöker kommunicera lite gamla vibbar. Så här är 7 snygga filmposters med gamla vibbar:

Burn after reading

Burn after reading poster

Burn after reading är en rätt udda film där allt inte riktigt går som karaktärerna har tänkt sig. Filmpostern för den här filmen kör lite samma stil som introscenen för Kiss kiss bang bang med teckensnitt och färger som andas mycket gamla spionthrillers av regissörer som Hitchcock och deckar-noveller. Nu är gamla deckare inte ett lika centralt tema i Burn after reading som i Kiss kiss bang bang, men det handlar ändå om spionhemligheter som hamnar i fel händer (bland annat en en Brad Pitt som puckad gyminstruktör), så jag tycker ändå att postern passar filmen bra.

Rubber

Rubber poster

Rubber är en ny film om något så konstigt som ett däck som blir medvetet och spränger folks huvuden med tankekraft. Nej jag hittade inte på det där själv – det är en riktig film! Han som regisserade filmen Rubber måste antingen vara ett säljargeni eller väldigt bra på marknadsföring, för tänk dig själv att försöka sälja in den här idén för att få den finansierad av ett filmbolag? Nu så distribueras filmen av Magnet som också ger ut filmer som Hobo with a shotgun, så det är inte som att filmen ges ut av Universal studios direkt. Rubber är ett slags experiment genom att ta den gamla beprövade mördaren från gamla skräckfilmer men istället för att han springer runt med en hockeymask eller randig tröja och knivhandske så är det alltså ett bildäck som mördar folk ute på landsbygden. I och med att filmen verkar ha så mycket paralleller till skräckfilmer från 70- och 80-talet så är det ju passande med ett gammaldags filmomslag – och ett snyggt sådant.

Grindhouse

Grindhouse poster Grindhouse poster

Grindhouse är dubbelfilmen av Tarantino och Rodriguez som släpptes som två separata filmer här på bio i Sverige; Death Proof och Planet terror. Med Grindhouse ville de två regissörerna återskapa känslan och den sunkiga kvalitén från filmerna som gick på Grindhouse-biograferna i USA på 70-talet. Grindhouse-filmer var oftast independent-filmer med låg budget som innehöll mycket våld, naket, blod och politisk inkorrekt humor. Biograferna låg ofta i delarna av staden med lite mindre attraktivt bostadsvärde och det var inte helt ovanligt att uteliggare kom in och sov när filmerna spelades upp. Med Death Proof och Planet Terror har de verkligen lyckats återskapa den risiga bildkvaliteten med flimmer, gulaktiga färger och hack och samma känsla för stilen har även getts för filmaffischerna.

The Bank Job

The bank job poster

The Bank job är en film med Jason Statham som utspelar sig på 70-talet om ett gäng bankrånare och deras försök att gräva sig in i en bank i London och ta allt glimmande godis som finns där i. Filmaffischen verkligen andas 70-tal med inramningen, valet av foto med Statham i en gammal bil och de lite urblekta färgerna som ger en polaroid-känsla.

Lock, Stock and two smoking barrels

Lock, stock and two smoking barrels poster

 

Lock, stock and two smoking barrels är en gangsterfilm av Guy Richie som likt alla andra filmer han har gjort innehåller många färgstarka skurkar. Däremot har jag inget minne av att filmen hade något som liknande filmaffischen i sig, men det kanske likt många andra filmer i den här listan – är ett sätt att ge associationer till gamla deckare och heist-filmer.

The House of the devil

The House of the devil poster

The House of the devil poster

The House of the devil är likt Grindhouse-filmerna ett försök att återskapa en speciell typ av fimperiod. I detta fall handlar det om början av 80-talet och början av ett gäng skräckfilmer från 70- och 80-talet med satanistiska kulter och skräckfilmer av typen “slasher” så som Alla helgons blodiga natt. Likt Alla helgons blodiga natt så handlar The House of the devil om en barnvakt som får en lite otrevligare kväll än vad hon hade hoppats på. Jag tycker inte att The House of the devil är så värst bra, men jag måste säga att de verkligen har lyckats med att återskapa känslan av en tidig 80-talsfilm både för själva filmen och för affischerna. Kul kuriosa är att med The House of the devil gick de till och med så långt att de släppte filmen på VHS till alla gamla skräckfilms-nostalgikers förtjusning.

V for Vendetta

V for Vendetta poster

V for Vendetta poster

Filmaffischerna för V for Vendetta är tydligt inspirerade av propagandaaffischer från andra världskriget och liknande. Jag kommer främst att tänka på de som Sovjetunionen körde med på den tiden. Du har ritade figurer, skarpa teckensnitt och mycket röd färg. Det känns också väldigt anarkistiskt med karaktären V:s symbol med samma bokstav. Skaparna av filmen och serietidningarna som filmen är baserade på har varit väldigt medvetna om politisk och totalitär symbolik då fienden i historien kör mycket rött och svart och har symboler som påminner mycket om nazisternas.